Mobilappar med snurrskivemeny är lite trendigt, men jag tror att museet ringde och vill ha tillbaka snurrskivan.
Nummerskivan eller petmojen uppfanns 1896. En över 100 år gammal klurig makapär som gjorde det möjligt att så småningom automatisera telefonstationerna. Den består av en rund skiva med ett hål för varje siffra. Man stoppar fingret i rätt hål för varje siffra och vrider till det tar stopp, och när man släpper tillbaka den fjädrande skivan blir det ett antal pulser på telefonledningen. Ju längre man vrider skivan, desto fler pulser.
Pulserna styrde de rasslande reläerna i de elektromekaniska telefonstationerna så att samtalet kunde kopplas rätt. För varje siffra i telefonnumret vred man nummerskivan igen. En ganska fiffig lösning på ett tekniskt problem, men långt ifrån användarvänligt. Det var ett petgöra att slå ett långt telefonnummer. Det är ett typiskt exempel på en konstruktion där teknisk funktion helt bestämmer användargränssnittet istället för tvärt om. Utformning på teknikens villkor, människan får vackert anpassa sig till maskinen. Det är naturligtvis inte ett optimalt sätt att mata in ett telefonnummer på, men det var en hygglig nödlösning med tanke på de tekniska förutsättningarna.
Utvecklingen gick vidare och på 1970-talet introducerades knapptelefonen. Nuförtiden är det ganska många år sedan vi använde telefoner med nummerskiva och sådana telefoner är för det mesta förpassade till museer eller återvinningen.
(bilder från Holger.Ellgaard, wikipedia och freelandstudios)
Det är självklart ganska mycket lättare att mata in telefonnummer genom att trycka på sifferknappar än med en nummerskiva. Betydligt mer användarvänligt att göra val med knappar än med snurrskiva alltså. Skönt att utvecklingen går framåt.
Eller gör den det? I utvecklingen av mobilappar verkar tiden snarare gå bakåt i vissa fall. Det finns tydligen någon sorts trend att göra appar som har en snurrskiva som meny. Man inför alltså en gränssnittsmetafor som hör hemma på museum, och det verkar betraktas som en innovation.
Ett par exempel på appar med snurrskiva hämtade från Galveston.
Danske Banks mobilapp. Här blir det snurrigt. En roterande meny gör att menyvalen flyttar sig vilket gör det omöjligt för muskelminnet eller rumsuppfattningen att memorera något, och man måste titta efter noga var menyvalet man är ute efter befinner sig för tillfället. Lyckligtvis måste man inte vrida skivan för att göra ett val utan kan trycka direkt på valet men det är ändå dålig användbarhet eftersom det inte går att lära sig eller förutse de olika menyvalens placering.
Betyg: Jättedåligt.
Eniros app för Android. Här blir det ännu snurrigare. Inte nog med att man inte ser alla valen på en gång eftersom de är skymda, det finns dessutom fler val än vad som egentligen får plats på snurrskivan. Trolleri alltså. Men det tar inte slut där. Man måste vrida skivan till rätt läge innan man trycker på valknappen i mitten, och då skymmer dessutom fingret texten på det val man ställt in. Man vet alltså inte hur många val det finns, man kan inte se valen utan man får leta på måfå, man måste vrida hjulet tills rätt val kommer mitt för pilen innan man bekräftar valet och då ser man inte vad man väljer.
Betyg: En fullständig katastrof.
Hur var det nu – ”Betydligt mer användarvänligt att göra val med knappar än med snurrskiva”. Jo visst.
Enligt uppgift finns det tolv val på Eniros snurrskiva, och de tolv valen hade med lätthet fått plats i en överskådlig knapplayout.
Danske Banks mobilapp som vi började med att titta på har bara totalt åtta menyval (förutom i-knappen), och det hade också fått plats alldeles utmärkt i en knapplayout där man lätt kan överblicka de olika menyvalen och framför allt har en möjlighet att memorera var de olika valen befinner sig.
Det skulle kunna se ut så här efter en kort stunds klipp och klistra i Photoshop. Överskådligheten är dramatiskt förbättrad och framför allt sitter menyvalen där de sitter så man inte behöver leta efter dom varje gång. På köpet blir det mycket tydligare vilka menyval som kräver inloggning.
Nej, lämna tillbaka snurrskivemetaforen till museet där den hör hemma. Snurrskivan är en riktigt dålig idé som inte tillför någonting i ett användargränssnitt mer än lite wow-faktor. Däremot försämrar den för användaren genom sämre överblick, svårare hantering och menyval som flyttar sig så att muskelminnet inte får en chans.
Håller med, en knasig metafor som ger snygg grafik men blir oanvändbar. Bra analys! Boktips: The design of everyday things, Donald Norman. Gammal klassiker – men inte gammal jämfört med människan.
Interesting post, enjoyed that even if Google Translate made a dog’s dinner of it – I think I got most of it. I would argue that the "wheel" on the original iPod may have been the only time the disc as user interface sort of worked…